Det är 1984, tisdag, november, det ösregnar och jag behöver bajsa.
Tyvärr är utsikterna till det ganska små – alla dagisfröknarna på gården är upptagna och jag har så mycket kläder på mig att jag inte kan sänka armarna, en klarblå/grön miniatyrversion av någon som lyft för mycket vikter. Jag hatar att gå ut. Jag hatar att leka i sandlådan. Dels för att jag ofta får leka ensam, men framför allt eftersom det är obekvämt och långtråkigt, och man blir smutsig. Jag har fyllt den här hinken med sand – och nu då?
Jag hatar mina kläder. Det här var långt innan begreppet “funktionsmaterial” hade smugit sig in i vanligt folks vokabulär, och det var fortfarande ganska få (inga) butiker som hade fått till den rätta knycken när det gällde att profitera på föräldrars ängslan och vilja till konsumtion. 1984, tisdag, november, har jag på mig “galonisar”, den tidens regnkläder som är sydda av gummiduk och inte andas överhuvudtaget, men å andra sidan är HELT vattentäta, på riktigt (till skillnad från morsans dyra regnjacka anno 2012, som visserligen går att vika, men också läcker som ett såll). Galonisarna är bara ett halvt evolutionärt steg ifrån vikingatidens kokta oljekläder av sälskinn. När man väl har blivit påklädd (tillsammans med 15 andra spjärnande, stretande, bajsnödiga ungar) är chanserna att få gå in och gå på toa obefintliga.
Andra kitschiga detaljer i min outfit är a) resårbandshällorna under gummistövlarna som hindrar galonisbenen att åka upp, b) syntetmössa med namn framtill och c) pipvantar. Eller nej, jag har inga pipvantar, för mamma är fattig och därmed är också jag ganska fattig, även om jag inte har något begrepp om det, eller direkt lider av det. De andra barnen har pipvantar – med en knölig gladfärgad gummifigur framtill som piper när man klämmer på den. Kan ni förstå min längtan!
Men bortsett från kläderna och tristessen (och bajsnödigheten) vill jag mest gå in av ett helt annat skäl. Det finns böcker därinne. I korridoren där vi har våra pyttesmå handfat (alla borstar tänderna när vi har ätit) finns en stor luggsliten fåtölj i kräkfärgad plysch, en möblernas Marmaduke, en snäll och trött gammal hund som kanske luktar lite konstigt men alltid är glad att se en. Där kan man få sitta med en av fröknarna och höra en saga, eller läsa en själv, om man kan. Just nu är jag mest sugen på att försjunka i mästerverket Den fräcka kråkan, av Ulf Nilsson och Eva Eriksson (den är fortfarande jättebra). Låt mig slippa stå här och hänga med den meningslösa hinken, som blivit så skrapad och gnussad i sandlådesanden att plasten fått en slags lugg.
Nästa gång det är dags att gå ut känner jag att jag måste sätta ner foten. Jag får den här impulsen med jämna mellanrum ett par gånger om dagen, men normalt sett är det inte någon större idé att försöka förhandla med mina i och för sig mycket rara dagisfröknar om vare sig oätliga grönsaker, rymningsförbudet (suck) eller vems tur det är att få vara i vattenlekrummet, som bara är stort nog att rymma fyra eller fem ungar på en gång. Men nu händer något. Det normalt sett obönhörliga påbudet att alla ska ut och leka på gården om det så är vulkanutbrott och askregn är uppenbarligen förhandlingsbart. Dagisfrökenögonbrynet höjs märkbart när jag kväker det som ska komma att bli mitt credo under årtionden framöver; “Får jag stanna inne och läsa istället?”
Ja, det kan jag få. Hela världen ställs på ända. I’ve struck gold! Det måste ligga en sällsynt mäktig trollkraft över det här, det är värt något, eftersom det har makt att rucka på reglerna i en av de få institutioner som har fler och striktare ordningsbestämmelser än fångvården och försvaret tillsammans; det kvardröjande, präktiga och beskäftiga sjuttiotalets rättvisepredikande och synnerligen vänsterorienterade barnavård. Det känns som om jag har hittat ett magiskt lösenord som får sfinxerna att vika undan blicken och släppa fram mig genom portarna. Kanske tolkar jag deras eftergivenhet fel, kanske är det här jag tar det första mentala spadtaget till en långlivad fördomssoppa om blue- och whitecollarsysselsättning, som tagit år att få i schack.
Men det som egentligen händer här, precis just nu, i ett stillastående ögonblick medan det ösregnar utanför, är att jag blir humanist.
