De fem första avsnitten av Last Kingdom!
Marginalanteckningar utan inbördes ordning:
1. Det är inte jättedåligt. Det är inte speciellt mycket skämskudde, även om det känns som om folk har förföljt mig, arma återskaparmupp, med en goPro under sommarens historieevent och fångat alla de där generande momenten när man halkar i lera, snubblar över höns och går vilse på väg till bajamajorna, för att inte tala om sekunden då man inser att kanten på vasstaken alltid befinner sig i ögonhöjd och att man krockar in i dem med ansiktet varje gång man springer runt ett hörn i sitt kringramlande mjödfnitter. WTF, Foteviken? Ni har planerat detta med flit!
2. Fula fantasykläder. Men det visste vi ju – frågan är bara hur det genomförs. Här råder nånslax extrem förvirring, med bronsåldersspännen, fantasyviking, munkkåpor från buttericks, strykfula ansiktstatteleringar och hittepåharnesk of all flavours samt massor av topknots, i en lite mindre vågad take på Vikings-undercuten. Ont om eyeliner dock. Det är mycket 1990-tal också, det är väl därför jag ändå nånstans känner att det var såhär jag ville att mina lajvkläder skulle se ut när jag var femton. The 90s made me. Jag kan inte ha en objektiv relation till något som kommer därifrån. Men ändå: vad är grejen med Uthreds blå skinnpaj med sjalkrage? Bonus dock för den frikostigt tilltagna mängden pälsmantel-och-axelplåtskramar, trots att moppeskäggsbarnen väger trettio kilo för lite för att egentligen klara av dem. Det är så man ska kramas. Man har inte ryggdunkat någon förrän man har malt sina hittepåharnesk mot varandra under tiden.
3. Allas ringbrynjor är trasiga, till och med knugens? Varför de har brytt sig om denna patineringsdetalj när det annars är soprent i alla ängelska inter- och exteriörer, det är det ingen som vet. Vikingarna däremot är ena lortgrisar. Leran framträder som en typ av kulturell smuts, en FuckYeah-markör som visar att man är liiite mer hårdrock om man är helt ok med att nån förvirrad gubbe styckar en häst med såg direkt utanför dörren till ens mjödhall.
4. Lite mer påklätt än vad man har vant sig vid; det antyds en massa ligga, men folk tenderar att behålla sina alvpåsskjortor på, och det är mer eldsken och fårfällshångel och diskret flämt än vad det är jävla moneyshots rakt in i kameran som i Rome, Spattakuss eller för den delen Vajkings (även om Vajkings-världen bara bjuder på två sorters sex; ormgrop med flugsvamp eller köksbordsvåldtäkt i utfruset hus, som ALLTID slutar med att endera parten – eller båda – får en seax genom halsen.)
5. Livet levs bäst i motljus. Ok att det är vinter en stor del av tiden (det var oftare vinter förr, ty det är tufft med snö), men tiden på dygnet ändras hela tiden, hur som helst beroende på vad som passar stämningen (wikipedia: pathetic fallacy). Dygnets ordinarie lunk har man ingen respekt för. Så fort man är bakfull blir det morgon. Och mer lera. Och grisar. Och en hink med skulor. Vill man ligga blir det genast natt, ba’ plupp! (Cue glödkorgar med episka gnistor). Står man och är misstänksam i skogen eller slokar surmulet på en höjd kommer solen lydigt att stanna på kanten av nästa ås tills man har slokat färdigt. Viktiga beslut och allmänt längtande sker alltid i motljus.
6. Det är alltid smärtsamt att få ett skådisansikte på en karaktär som man haft en egen bild av. Uthred och jag har ju liksom varit ett item i ganska många år nu, så jag var lite ovillig att låta honom försvinna, och ersättas av nån Hollywoodslyngel. Litegrann känns det som filmbolagets eftergift och present till mig att de (helt säkert därför) valde att toppa 90-talsorgien med återvinning av alla mina gamla lajvkläder genom att casta en identisk klon av Cliff Otterberg (Annas Kille version 1.0, regeringstid 1996-199…8?) som Uthred. Komplett med boffersvärd och – u guessed it – ett litet moppeskägg. Ack ja. Sagda hollywoodslynglar tenderar också numera att vara födda 1990 (!!?!?!?) hvarutifrån vi drager slutsatsen att jag är ett fossil och borde veta min plats. Senaste hickan inför Honest Criminal Vilius Tumalavicius i Siberian Education kom av sig en smula när jag insåg att jag kunde varit hans mor (i alla fall på vikingatideeeeen).
7. Igen, leran. Folk har ingen respekt för leran. Alla som nånsin varit på event vet att allt handlar om att slippa ha ansiktet i en komocka. I böckerna som teveserien bygger på finns det en jävla massa lera, det är som Harnmaster i romanform, bara rännskita och bölder och avslag så långt ögat når, men i Last Kingdom – teveversionen – har folk ingen respekt för leran. De aktar sig inte. De slänger sina fårfällar rakt ner i pölarna och sen ligger de där och åmar sig och tittar på molnen och drar i varandras alvskjortor och man bara NEJ. Den som beter sig så kommer inom kort att vara täckt av smuts och får inte ligga i tältet, får förresten inte ligga överhuvudtaget, och sen kommer allt att mögla i bilen på vägen hem. Så!
8. De jävla fönstren. Det är VINTER och folk har massor av kvadratmeter som de inte delar med de ulliga grisarna, utan de ligger och jäser med sina pecs och rumpan bar på nån brits under en nålbunden filt, rakt under ett fönster på 80×80 där man har hängt upp en nålbunden gardin som fladdrar i den iskalla vinden från tundran. Rätt genom huset drar det! Två skrangliga glödfat och en marshmallowsgrill är allt vad långhuset bjuder i värmeväg! Fullt med fönster skurna rätt in i (den massiva, fem cm tjocka) lerväggen, och inget att täcka dem med. WTF, bada i den tillfrusna (leriga) floden och bara stå kvar i vattnet och prata med nån jävla härold som om inte hela underkroppen hade frusit loss och fallit till botten med ett *pling*, och man bara är en ensam torso som flyter iväg på vattnet med en jävla korpklo i ett snöre om halsen. *mutter*
Ok, jag kanske återkommer efter säsongsfinalen. Men de har nog slut på överraskningar nu.