Det är dags nu. För Vikings-ranten. Varför dröjde du så länge, säger du? Äsch, säger jag, jag var ju tvungen att vänta på att Järnåldern skulle ta slut först. Det är en lång serie!
Alltså det här är en så jäkla rörig historia, men en kväll för ett par år sen satt jag mätt och salongsberusad i brasvärmen på The Inn at Kippen utanför Stirling, med en oroväckande stor mängd av Alans släktingar kring långbordet, när min svärfar tog till orda och flinade åt mig: ”Jaha, vad tycker ni svenskar egentligen om den där teveserien, Vikings? Hur känns det att bli porträtterade så?” Alla stirrade på mig och väntade på att jag skulle säga något. Ja, är det någon som blivit paketerad och approprierad här? Vem är egentligen närmast den inbillade roten till detta förmodat onda, vem är det som borde vara mest kränkt över Vikings-fantasysoppan och dens existens?
Självklart de som har bakgrundkunskaper nog att kunna peka ut flest fel i skiten! Dvs alla reenactors som har källskam* nog att vrida sig i ångest över HBO:s tilltag. (Utöver alla ”riktiga” historiker och arkeologer som inte är återskapare – ni bryr er ändå inte i hjärtat, schhhh!) Fotnot: *Källskam – den isande frossbrytning av vånda man upplever när man har såpass på fötterna att man kan skriva en avhandling om exakt varför den partykiltbärande, köttbensgnagande mannen med rundsköld av papp och käpphäst av plysch borde avhysas från marknaden (hur tacky den än är i sig själv) och rituellt sänkas till havets botten med sitt jävla köttben för att ha fuckat upp allas suspension of disbelief.
Och. Självklart är det också alla stackars, stackars (högfungerande) reenactors som kommer att åka på bakslaget efter Vikings, serien som gjort oss en sådan enorm otjänst genom att förstärka och delvis nyetablera en idé om ”hur det såg ut på vikingatiden” som alla berörda parter kommer att få dras med aplänge, inte minst eftersom denna idé – ur kontext – är rätt …visuellt snygg. Johorå! Det tycker du också!
Men. Varenda sommar i tjugofem år från och med första sändningsdatum kommer vi nu att få stå på gräsmattan och svara på varför vi inte har armskenor och cornrows. ”…för han där borta har ju det??!” Alla sociala medier svämmar redan över av Trumpjuckande amerikanska runmissbrukare som förstör ens algoritm när man stalkar dem. De förpestar ens feed med Hail Odin-träningsbyxor och airbrushade vargbilder och trästop som nån har glödritat SKÖL kring kanten på. Varför skulle man INTE vara kränkt? ”Ja, jösses jeflar, käre svärfar, det är ju en bedrövlig historia detta… men säg mig först, hur upplevde ni skottar den där… ”Outlander” när den kom…?”
Det enda råmärket är följande: man är approprierad när någon annan tycker synd om en för att man blivit det. Eller hånar en. Då är det för sent att ta avstånd från sitt diffusa, dåligt avgränsade arv, oavsett om man har några belägg för det eller ej. Ingen vill befatta sig med en sågning av Vikings i mina vanliga kanaler, verkar det som. Det är märkligt tyst utöver ett par generella avfärdanden. Och efter att ha nidgooglat en aning inser jag att det är tunt med solida roasts av denhära såpan överlag. Nå. Det behöver ju inte hindra mig från att roa mig för egen del. Rita lite i kanten. Som vanligt blir det spoilers, men jag är (också som vanligt) vag, rörig och ostrukturerad, så det mesta går i alla fall inte att räkna ut.
Det hör till i vår självutnämnda krets av högfunktionsåterskapande att man av princip inte kollar på Vikings – det är för dåligt, det ger ”nischen” dåligt rykte. (Vilken nisch då, egentligen? Vad är vi??) Man ska hålla sig för god för det. Så ingen kommer ju att fatta ett dugg av vad jag skriver om! För ni har ju inte kollat på Vikings! För det är för dåligt!
Jag håller mig inte för god för nånting, jag kollar på Vikings. Jag har spunnit min egen jävla klänning, får jag kolla på vajkings nu, släpp min arm! Jag kollar ärligt talat på all sorts renfairsoppa och vilken pseudohistorisk smörja som helst, bara det är sverrd och lera. Det som får mig att stänga av är bara till exempel nonstop våldtäkt pga ”historiskt trovärdigt”. Och dåligt animerade drakar. AND/OR nittiotalssminkade ”förtrollerskor” med läppglans, blanka ostrukna duchesseklänningar och orimliga förväntningar på hämnd. Och jag stänger av om det är gjort av BBC, för barn – om det inte är Narnia, för då är det ok trots hon med hängkinderna.
Många av de anklagelsepunkter som rätteligen borde tas upp här, har serien Vikings gemensamt med det usla lustmordet på en av mina favoritbokserier, The Last Kingdom. Oroa dig inte, jag har skrivit om den också: Här kan du läsa allt om dragiga hus, kråmande oberördhet inför lera och smuts, samt pälsmantel-och-axelplåtskramar. I princip allt som står där gäller för Vikings också.
Så! När du hör tonerna av Heilung och Wardruna är det dags att vända blad! Då börjar vi!
Det går inte att prata om vad som är historiskt inkorrekt i Vikings, för det finns fan inget som är historiskt korrekt i Vikings. Eller jo, några grejer. Små. Men i stort sett verkar producenterna ha ramlat igenom ett gapande hål i rumtiden och gjort en saga – precis som alla andra som befattat sig med ämnet genom seklerna. Självreferenserna till ”vikingar” samt gafflandet om en lång rad nationer, företeelser och folkslag som inte uppfanns förrän långt senare, tillsammans med peroxide cornrows, är bara några av de många brotten mot rikets anständighet som begås i varenda avsnitt.
Byn, som antingen är en small fishing village eller the biggest trade center in Norway beroende på vem man frågar, heter fucking Kättegäätt. Var de färgblinda amerikanska producenterna så upptagna med att böna till ÖDIN att deras såpa skulle bli en succé, att de inte pallade skilja landmassor från hav, ens på kartan över det nutida Skandinavien? Utanför Käattegäät finns NååRdjöö och ibland SweaRdjöö och dessutom Gjötaländ (eller är det Jeetaläänd?), men inte direkt DäänmáRk eller i utgångsläget några av de andra länderna som karaktärerna alltså HAR namn på, men inte känner till, och aldrig har besökt – åtminstone inte i början. Allra högst flabbade jag nog åt OPSALAH, uppe på sitt majestätiska berg i den täta urskogen, med vattenfall forsande ner från höjderna.
Återigen presenterar man ett samhälle (flera faktiskt) där ingen producerar nåt, odlar nåt, samlar nåt. Vem är det som plockar blåbären här egentligen? För all del, de har ett överskott på getter, men bara väldigt små och gulliga getter som aldrig förstör något, eller hoppar upp på något. Karaktären Bjårrn fiskar ibland, och en unge plockar svamp, en gång, i ett annat land, men alltså på riktigt, vad äter de? Det får vi aldrig veta. Det pratas en del om att de ska odla, men det får man aldrig se. Det enda man faktiskt ser folk konsumera är ett och annat köttben, som egentligen bara används som en social symbol för att understryka vikingarnas apdåliga bordsskick och övermaga barbari. Och så förstås de där grabbnävarna med ospecifik svamp som alla går och mölar in i truten oavbrutet (fast ingen har plockat dem) för att slippa tänka på att man glömt sitt torrschampoo hemma.
För det är ju inte sidfläsk och grillchips man stjäl ifrån de lata frankerna när man är ute och rejdar. Vikingarna vill hellre ha guld och mystiskt lullull som inte går att äta. Som de ska göra vaddå med? För det visas aldrig i bild att de handlar med några grannar eller halvfiender nästgårds. Alla som känner varandra i NååRdjöö (och SweRdjöö) är redan ute och raidar ihop, tillåme den genomäcklige trustfund-karaktären Erlendur, (med vedervärdig isländsk namnform som gjort honom bitter bortom både moppemusch och vendetta) – resten av alla potentiella handelspartners är för långt borta, eller redan mördade av huvudpersonerna. Vem ska de handla med, exakt? Kanske de övergivna undersåtarna i det teoretiska hovet i Götaland, mer om detta strax.
Jaha, men språket då? För att ge den rätta vikingafeelingen har hela den relevanta delen av casten en ”nordisk brytning”, så man ska fatta att de pratar Old Norse med varandra. Vad jag hade ÄLSKAT serien så mycket mer om den varit konsekvent med alla språken, så som de talades vid tiden! Det är bara det att karaktärerna inte alls pratar med någon nordisk brytning, utan med en påhittad. Nordisk brytning låter inte ett dugg tuff, den är as-löjlig. Pun intended. Lek med tanken på att hela gänget skulle sprungit runt med bar överkropp och fauxhawks och mun full med svamp och vrölat till varann på Göran Persson-engelska. Bara ETT avsnitt med sånt, snälla?? Ronny och Ragge i Ranarike, änna. Så var det! SÅ var det egentligen!! Job skall giva mig rätt!
Ett annat språkligt magplask är de löjliga amerikaniserade namnen. Värst är det illa tilltygade Siggi, för Sigyn, samt flicknamnet Gudrun, på en pojke, i en serie som visserligen premierar lesbiskt hångel men håller den binära normen i ära, så ingen Odin-skölande incel ska bli nervös. Skarsgård och ett par andra skandinaver i casten får samtliga andra medbrottslingar att framstå som ännu obekvämare med de konstiga fonemen, och ba ”Hej Björn! Hej Ragnar!” mitt bland alla skamkrystade ”Hey BjeeRn! RäG-näRR! Whitzeerck!” För att inte tala om hur de manglar sönder ”OoBÖH!” (Ubbe) som innehåller en vokal som INGEN utanför skandinavien kan uttala.
Med tanke på hur man har kört på larvfötter genom all annan research, är jag lite förvånad över att de inte bara bytte ut alla namn mot nåt som passade deras vision och den kostymdesign som till slut fick företräde hos producenterna – en crossover nånstans mittemellan en Abbath-video, en dokumentär från de allra lerigaste åren på Arvikafestivalen, och en riktigt långt-tillbaka-prequel ur Sons of Anarchy-franchisen.
Även religiöst och socialt är det en mystisk sagovärld vi introduceras till – inte minst genom att de nu uppenbart fulltrogna Odinisterna i produktionsteamet vill visa att de har gjort sin hemläxa. All kosmologi som mansplainas inom ramen för serien ska tillföras barnkaraktärerna (fast mest publiken) genom att Rägnär berättar det som om det var All News för alla – This just in; Midgårdsormen nu jättetjock! Dom sitter ju och bjäbbar om det varenda kväll i brist på Playstation, så varför drar alla efter andan som om den stackars aningslöse munken Ätelstan bajsat på sig när han med darrande stämma frågar: What is Rägnaröck?
Folk förlåter också varandra helt orimliga grejer, som om det inte var järnålder (med nya spännande platser dit man skulle kunna ragequitta hela tiden), utan stenålder, och de vore hänvisade till tribe or die med samma hundrafemti pers, tills man dog en förtidig men antagligen högst efterlängtad död vid tjugosju-och-ett-halvt. Hela bakgrunden till att verklighetens folk en gång i tiden listade ut att det fanns andra grupper på bortsidan av det skitjobbiga berget/havet/träsket, och att man sannolikt måste hugga ner ett gigantiskt träd och flå en mammut för att kunna bygga en livsfarlig kanot för att – oinbjuden! – kunna hälsa på dem, lär ju ha varit åtminstone delvis starkt motiverad av att man var så vansinnigt trött på moster Rövdis och de tre trögfattade kusinerna Gruk, Stuk och Knork, som bara ALDRIG kunde lägga av med sina urdåliga Göteborgsvitsar*
Fotnot: *Det anses belagt att Göteborgsvitsen uppstod många tusen år före själva staden, som bara händelsevis placerades i det träsk som en gång också utgjorde pappahumorns epicentrum. Denna humorform exporterades därefter under järnåldern till Skottland och England, i samband med en rad förtjänstfulla affärsresor västerut. (Utpekade anglosaxiska kulturer gör än idag anspråk på att ha uppfunnit Göteborgshumorn, och exakt allting annat också för den delen, fråga bara min svärfar…) Senare återimporterades Göteborgshumorn till Göteborg under 16-, 17- och 1800-talet, som ett tillägg till den redan befintliga gubbhumorproblematiken, varvid den förstärktes i ett slags skitjobbig ekokammareffekt, som gör att vi dras med den än idag.
Trots den trånga lilla världen lyckas flera av karaktärerna ändå ”försvinna” helt hursomhelst, genom att bara gå ut i terrängen. Och man bara nänänä, om de inte ligger orösade nånstans bakom andra tallen till vänster och straight on til’ Valhalla, så lever de som löskehjon i nästa leriga by med för många getter och för lite tätning i väggarna – och bara vägrar gå hem som Pelle i Komfusenbo pga inbillade oförrätter, skönhetsproblem eller religiös ångest.
Och handfallenheten, utom när det gäller att elda ner andras hus och äta deras blåbär! Vikingarna kan bygga båtar som klarar av att korsa världshaven, men varför då dessa jävla glappa hus där man ser snön igenom bräderna? Tillåme i KUNGENS hus!! ”This is the great hall of Rägnäg Lothbråck!” Jamen jag ser ju att det snöar utanför?! Fast vi är inne i huset? Har ni inte råd med mossa och drev? En gammal skjorta? En av alla de där killingarna som kutar runt och kliver i soppan kunde man kanske proppa in mellan brädlapparna?
Det enda graviditetstest som finns till hands är att man blir – eller inte blir – utskrattad när man annonserar att man bähähähähähr någons bahahahahaharn (ity ”på smellen” är ingen på förritidentiden), eller att man börjar – eller inte börjar – blöda arton liter helt random under sommarhärjningarna i det okända Krympland.
Om det inte går att prata om vad som är historiskt inkorrekt i allmänhet, går det inte heller att prata om vad som är fel med kläderna, för det finns fan inget som är rätt med kläderna eller rustningarna eller kanske framför allt bristen på kläder och rustningar och HJÄLMAR, alltså varför är det INGEN som har mössa eller vantar?? VA!???! Klä på er! Det är kallt! Folk slår er! Med pinnar!
Paradexemplet är väl den dödstråkiga karaktären Bjårrn, som genomgår en fas då till och med han själv tröttnar på sig, och inser att det är bäst för alla att han går och övervintrar i farfars gamla bastu uppe på fulfjället. Ingen tror att han kommer att överleva, och ändå ba’ HEJDÅ Bjårrn, ses aldrig… Bjårrn går tappert ut i vildmarken. På vintern. Utan mössa. Det är det tappraste. Hela utflykten sker enligt utsago för att han Skäll Bli En Män, och det kan jag säga direkt att det är han INTE, eftersom han – till skillnad från de flesta dagisungar jag har träffat på (and they are many) inte fattar att han ska ha MÖSSA. Och vantar. Och halsduk. Och stänga sin löjliga renfäll, som ligger som en platt skiva på ryggen på honom. ”Inte förfrysa huvudet” känns som en bra start på inlärningskurvan. Men nej. Bjårrn skippar mössan och super sig knall och sover med det våta håret direkt på snön. Bjårrn skippar vantarna, och går ut till mitten av sjön och slår upp en vak med knytnäven varje gång han är törstig, istället för att bara hacka hål vid kanten med yxan, och sen ta med hinken – den står DÄR!!! – in i bastun när det är läggdags.
Avslutningsvis kan man väl undra vem som är Lagerthas stylist, dvs den som jobbar hårdast på hela härfärden? Var är hennes armé av frisörer, är det det alla sköldmööööarna gör när de har ledigt? Samt: Ju äldre man blir desto mer glömmer man att tvätta sig. Det är det enda som visar att tiden går och att karaktärerna åldras – att det är längre och längre sedan deras mamma kunde tvinga dem att bada.
Men kanske kan vi prata om det som de ändå borde ha gjort rätt (oavsett hur mycket produktionen skiter i källor och kläder och historiska fakta). Typ manusskrivande och attityder och helt vanlig logik och kontinuitet. Kan vi snälla jaga upp oss lite över seriens äckliga jävla rape culture och det tvångsmässiga klappandet av getter, och de vidrigt svenniga yngre Ragnarssönerna, som får IKEA-garderoben Bjårrn att framstå som en djup och rundad karaktär i jämförelse?
Allt jag ser när jag tittar på bilden ovan är ⬇⬇⬇
Jag har så många frågor! Hur funkar det egentligen med Kung Aelles dumma ormgrop med exotiska ormar (som kräver varmt klimat?!?) – gropen som dessutom blir FLYTTAD under seriens gång, för först var den väl inne i stan for easy skryt-access och sen i skogen, för maxat drama?
Båtbyggaren Floke bygger till synes ensam 600 båtar, varför är det ingen som hjälper honom med det praktiska? Och ingen annan besitter tydligen den här kunskapen heller, ska de verkligen låta honom vara med och slåss? Hela vikingatiden kan ju ta slut med ett kras om han får en armborstskäkta i pallet.
Varför tar dom livet av Ass-löög så helt utan åthävor? Kvinnliga karaktärer i den här serien dör och försvinner hur som helst, ofta utan att det har nån vidare förankring i manus, ba gonatt gonatt, ner i vaken med dig, plupp! Och also, apropå Ass-löög: ”A princess of Gjetaläänd” – mitt i skogen???! Sitter inte hon ihop med en lokal maktstruktur som de rimligen borde synka med, kommunicera med, handla med, dra fördel av? Nej, hon är bara en random prinsessa i skogen, pga halsband på huvudet är allt som krävs för att bevisa att man är högättad…
Och varför, varför kan de inte lära sig att ro i takt??!? Av alla saker som stör mig, är detta det värsta. De ska ta sig motströms uppför Seine, och ändå sitter de och viftar med årorna som en obs-klass på frigång, som fått i uppdrag att gestalta en jättestor igelkott.
Man sitter mentalt och manusföreslår saker i förväg, hela tiden: åååå NU borde fienden stå där när han kommer upp ur vaken, fatta vilken skräck! NU borde han hitta den där björnen död mitt i skogen så han fattar att här är nåt läskigare afoot. Nej? Inte? Det är alltid sämre än man gissade.
I stort är Vikings en serie som aldrig levererar trevnad och jippii, inte ens som kontrast till katastroferna och dramat, utan man har en känsla av att ALLA lever sina liv helt frånkopplade från varandra, med den där magkänslan man kan ha när man är på ett event eller en festival och inte har någon vettig att hänga med.
Men det finns ljuspunkter. Det gäller bara att komma ihåg att detta, den vilseledande titeln till trots, inte alls handlar om vikingar. Kisa lite och tänk fantasysåpa, så kommer du att uppskatta både kostymerna, leran och våldet. Vi älskade Pathfinder, speciellt i director’s cut. Varför skulle vi inte kunna älska den här evighetslånga segdrapan på samma meriter?
Apropå fantasykostymer är jag avslutningsvis rakt av SUR över att Vikings obönhörligen paxat fauxhawk och utbakade flätor, för det är så snyckt. Jag har till största delen gjort upp med mitt behov av armskenor av läder, delvis redan i gymnasiet pga en livaktig lajvkultur i närområdet, men fauxhawken! Den enda frisyr som skulle låtit mig åldras med värdighet! Men jag har ingen stylingträl som kan få till det tjusigt, och alla skulle ändå bara håna en, och bjäbba: ”Har du kollat på VIKINGS, eller?”
Och hur gick det med svärfar, undrar du? Roddy förnekar sig inte. På sitt oefterhärmliga sätt och med sin förtjusande skotska dialekt. ”Oh, I got the box set to watch that Outlander thing, and to my horror and surprise I found it was nothing but a bodice-ripper! I had to watch it again, just to make sure it was just as bad as I found it the first time!”