Leva två gånger – om att skriva

När jag skriver vill jag helst inte vara med. Jag föredrar att vara sövd under ingreppet. Det kanske är fegt, men det hindrar också att jag är i vägen medan arbetet pågår.

Jag är alltid intresserad av hur folk närmar sig sitt arbete. Det spelar mindre roll vari arbetet består, men hur andra tänker kring det, fördelar, strukturerar och tar sig an det – det vill jag alltid höra, om de vill berätta, eller kan sätta ord på det de gör. Vad tycker man om? Vad tycker man inte om? Vad lägger man märke till? Vad får man se, som ingen annan kommer åt eller vet?

Skrivprocessen är mycket individuell, precis som många andra arbetsuppgifter. Och om jag ska säga något om hur jag skriver, måste jag först säga vad jag skriver och senare även varför, eftersom det påverkar min metod så genomgripande.

Vad jag skriver, och när

Jag skriver både privat och i tjänsten. Min text fördelar sig på kreativt skrivande (mest noveller), översättning (mest facktexter om kulturhistoria, textil och arkeologi), bloggtexter, dagbok, drömbok, ogenomtänkta utspel i olika sociala medier, och det som kallas morgonsidor.

Morgonsidorna är ett dagligt beting av automatskrivande där jag får (måste) skriva fyra sidor om vad som helst, utan att redigera något medan jag håller på. Pennan ska bara gå. Det är ett bra sätt att träna sig att skriva fast man inte vill, fast det inte är läge, fast barnen vill ha äppelbitar och har akuta problem med lego, fast man vill göra något helt annat. Det är ett sätt att smyga sig på sin egen hjärna. Ofta kommer det fram saker som delvis har att göra med något annat man skriver, eller något överraskande som man inte visste att man funderade på. Begreppet morgonsidor myntades av Julia Cameron och finns mer utförligt beskrivet i hennes texter.

Som de flesta andra måste jag också göra allt som ingen betalar mig för, på tid som egentligen inte finns, och det sker på bekostnad av mycket annat. Hej diskbänk, hej sömnbrist, hej torrschampo. Men det finns luckor i tiden, som jag kan använda om jag har arbetat bort min ställtid, till exempel genom att träna mig att skriva under halv- eller heldåliga omständigheter. Jag kan inte lita på att det ska komma någon inspiration innan jag har börjat skriva. Jag kan inte vänta på den långa, ostyckade tiden när jag äntligen ska pressa ur mig den där generationsromanen. Jag kan inte vänta på den perfekta pennan, skrivretreaten, den snygga estetiken, livsvisdomen. Skrivandet sker i ett ständigt nu, och det är aldrig så svalt och tillrättalagt som jag skulle önska. Det är stökigt och skrynkligt och har andan i halsen. Det spretar över sidorna medan jag rör om i pannkakssmeten med fel hand.

Jag har haft mer tid under andra perioder i livet. Jag kommer kanske att ha mer tid igen, senare. Det vore bra, men det är inte nödvändigt. Trots allt är jag ju här, och gör mina bokstäver.

Hur jag skriver

Det gäller att lura sig själv att arbetet aldrig pågår just för ögonblicket. Som sagt vill jag inte vara med när jag skriver. Själva svetspunkten när saker koncentreras ner på papperet är för skrämmande och svår att närma sig, så jag kliver runt den. Först genom att tänka att ett första utkast bara handlar om att få ner tankar helt utan krav på formuleringar och struktur. Lite struktur finns det kanske, men allt sånt är en bonus. Det egentliga arbetet har alltså inte börjat än, jag bara spånar lite, det är ingen fara. I nästa steg intalar jag mig istället att grovjobbet är gjort, nu handlar det ju bara om finputs, det stora jobbet är avklarat. Några ändringar behövs, men i sak är faran över.

Lite mer utförligt ser skrivprocessen ut så: först är där en idé. Ofta kommer den med en struktur. Idén brukar ha kopplingar till olika urscener och besattheter som plötsligt tar ny form, och blir pusselbitar som ser ut att passa ihop med varandra eller något annat. Det gäller att avgöra om idén är en solander – en tanke som verkar givande, men vid närmare granskning inte håller för en berättelse – eller något som kan stå för sig självt och kräver mycket plats, eller något som helst bör fogas ihop med annat material och ge upphov till något nytt. Två idéer på kollisionskurs är ett fruktbart upplägg. Eller något som bränns, ihop med ett otippat groggvirke som ger form och färg. Jag vill gärna pressa ihop allt jag råkar komma på i en och samma pågående text, men försöker påminna mig om att inte ge efter för sådana impulser. I någon mån måste jag renodla olika sorters material.

En oerhört opraktisk detalj är att jag brukar komma på saker antingen när jag befinner mig i vatten – simmar längder eller står med håret fullt av schampo och absolut inte kan skriva ned något – eller när jag är ute och går. Det är tydligen väldigt vanligt, och man kan spekulera i varför det är så. Jag gissar att kombinationen av motion och skalpmassage helt enkelt ökar blodflödet till synapserna. Säkert beror det också till viss del på lagen om alltings jävlighet. Universum gillar att se oss kludda ner diffusa stödord på baksidan av skrynkliga kvitton från Ica Maxi som vi råkar ha i bakfickan.

Komposten

I perioder har jag varit mindre strukturerad i mitt skrivande än jag är nu. De olika typerna av text är i huvudsak de jag beskrivit ovan, men jag har producerat väldigt mycket material i de respektive kategorierna, som inte är uppordnat, men som kan göra nytta i ett annat sammanhang. Jag tänker på dessa textmassor som en kompost, en fruktbar röra som jag går igenom i ett slags skördearbete där en del material kan plockas ut och bearbetas ytterligare.

Jag har flera komposter, enligt ovan, och många av dem är handskrivna. Tidigare gick jag igenom materialet ”för hand” och skrev helt enkelt av det som jag ville arbeta med i ett textdokument. Nu har jag övergått till att läsa in handskrivet material som ljudfiler om ungefär tio minuter vardera. De blir små nog att skicka via epost, till en server som förvaltas av en annan skrivande vän. Filerna omarbetas med förvånansvärt god träffsäkerhet från tal till text i programmet Whisper, och därefter raderas de från servern och skickas tillbaka till min epost. Alltihop är automatiserat. Den transkriberade texten kan genomsökas efter vissa begrepp och nyckelord, och portioneras ut där de olika styckena hör hemma. Det är ett hårdhänt förfarande, och jag tänker på det ungefär som ett stort kadaver som ska delas upp och kastas i olika hinkar, med bitar som i någon mening hör till samma text.

Första utkastet

Grundtanken manifesteras som en hopplöst kladdig programförklaring med pilar, textsnuttar och enstaka ord. Har man otur hamnar kladdet på servetter, tomma fönsterkuvert, eller kartongbitar ur återvinningen. Har man ännu mer otur får man inte med allt man tänkte, eller så blir det bara skräp när det tar form. Kanske var det skräp hela tiden, men det lät ju så bra i huvudet? Tidigt i det här stadiet råder inte sällan panik, och jag klarar inte av att bli störd. Som tur är varar panikfasen inte särskilt länge, det handlar om minuter. Därefter kommer komposten in i bilden: vissa stycken, eller till och med ganska stora delar av texten kan finnas någon annanstans och vara nästan helt färdiga redan. Jag visste bara inte att de pusselbitarna hörde hit när jag skrev dem. Ibland kan man göra heder åt någon äldre text som äntligen hittar hem och kan hyvlas till för att passa in i sitt rätta sammanhang. Jag hämtar de bitarna, om jag kommer ihåg dem och kan hitta dem, och skriver igenom ett slags skelett för att få skeendena på plats i rätt ordning. Berättandet saknas ofta helt, eller börjar som ett slags klumpiga scenanvisningar. Gestaltningen lyser med sin frånvaro. ”Hon åker till huset.” Vissa scener friskriver jag för hand, och jag försöker att inte ändra något samtidigt som jag skriver. Andra, mindre spontana saker, skriver jag på tangentbord. Då är det ännu svårare att inte peta och stryka och börja redigera medan man producerar. Mycket handlar om att lyssna, och låtsas att det inte är jag som lägger ord i ordning. Eller åtminstone om att hindra sig själv från att bli alltför trumpetande ex cathedra, och armbåga sig till för mycket utrymme att minsann säga ett och annat. Sammantaget är det en väldigt fysisk process, kroppen svajar, bokstäverna vinglar, på samma sätt som när jag skriver morgonsidor.  

Nu är första utkastet klart, och texten får vila lite. Under tiden skriver jag andra saker, eller läser sådant som är relevant för den vilande texten.

Andra utkastet

Nu måste jag skriva ut alltihop, om inte texten är mycket kort. Det är en analog process som följer, när jag klipper sönder utskriften och lägger pussel med styckena. Första utkastet kanske innehåller mycket av det som ska vara med, men det ska komma i rätt ordning för bästa möjliga utfall, och inget ska fattas. Jag börjar nästan alltid på fel ställe i berättelsen, med en massa harklande och krångel innan jag kommer till sak. Bort med det!

Istället för att lyssna efter ord som i första utkastet, behöver jag känna textens rytm på översiktsnivå nu, för att se till att dramaturgin fungerar. Jag lägger in tomma remsor där det fattas något, med kluddiga anvisningar om vad som ska vara i luckorna. Saker som inte hör till texten rensas bort och hamnar i en särskild fil, som ibland går tillbaka in i komposten. Ytterligare anvisningar och tillägg krafsas ner så gott de får plats, ibland behövs det fler remsor. Dags för tejp, så att jag kan fixera och lyfta de långa banderollerna med fladdrande remsor från bordet, eller från golvet, eller från baksidan av en dörr,  och ta dem med till datorn för renskrift med mycket digitalt klipp och klistrande.

Karaktärerna får en chans att reagera och fördjupas, nu när det finns ett skeende att reagera på. Deras motivation klarnar. Jag hittar luckor och dumheter som fylls i eller tas bort. Ska jag byta ut en miljö eller någons karaktärsdrag så händer det för det mesta nu. Och bort med svordomarna! Jag har inga problem med att svära i text, men i första utkastet står det inte sällan ”jävla” på varannan rad. Lite mer variation behövs. När jag vet var jag ska börja, gör jag mitt bästa för att få till den kritiska Första Raden, och första stycket. Om det finns en Första Rad som tillkommit på ett tidigt stadium, kan den ibland styra var i skeendet berättandet börjar. Kanske ger sig också en Sista Rad till känna, om jag vet hur det ska sluta redan nu.

Nu ska texten vila igen. Och under tiden är det äntligen dags att låta någon läsa.

Återkoppling

Jag vill gärna att andra ska läsa det jag skriver innan texten är färdig, och jag är en orimligt behövande figur just i den stunden – det är inte tillåtet att hänga över axeln på någon för att kontrollera exakt vad de skrattar åt, men jag skulle gärna vilja göra så. Därför är det bäst att inte vara i rummet när läsningen sker.

Om någon ber mig läsa en text frågar jag alltid om de faktiskt vill ha återkoppling eller inte, ibland vill folk inte ha det. Jag vill alltid ha återkoppling. Djupast, närmast handlar det nog om att jag vill veta var den andre skrattade, för att jag så gärna vill hitta nån som flabbar åt samma saker som jag själv. Det är otroligt genant att skratta så mycket åt sina egna skämt som jag gör, jag kan inte hjälpa det.
Å andra sidan tänker jag att om inte jag tycker att det är roligt, så lär ingen annan göra det heller.

Det är förbjudet för mig och för alla andra att komma med återkoppling i stil med ”det var bra” eller något annat diffust som inte leder framåt. Kritik måste vara konstruktiv, oavsett om den är positiv eller negativ. Här är mina frågor till läsaren, och det jag tittar på när jag själv läser andras texter:

– Vad tyckte du om? Vad tyckte du inte om?
– Om det fanns nåt du skrattade åt, vad var det?
– Förstår man vad som händer? Är något oklart?
– Vad saknar du, vad vill du se mer av? Veta mer om?
– Var kändes det som om du kunde sluta läsa, var tappar jag dig? Blir något för långt, eller tråkigt?
– Blev det för våldsamt (för dig)? För blodigt? För grovt?
– Hur funkar rytmen i texten, är takten och mönstret behagliga? Osynliga? Logiska?

Jag har en vän som arbetar mycket med dramaturgi, och som är ett osannolikt bra bollplank för strukturfrågor, men han arbetar inte med kreativt skrivande som medium. Jag har en mor som är en otroligt vass korrekturläsare och har nolltolerans för sentimentalitet, pinsamheter och onödiga ord, men hon läser mina texter av kärlek, inte för deras egen skull. Jag letar alltid efter en extra motpart som kan hålla mig ansvarig för leveranstider, onödiga formuleringar och slarvig gestaltning.

Tredje utkastet

Nu bearbetar jag texten på gestaltningsnivå, och tröskar igenom den på paragraf-, menings- och ordnivå. Om det var den övergripande rytmen som skulle stämma förut, är det rytmen i det lilla, och i själva ljudbilden som ska fixas till nu. Jag rensar bort mycket i det här steget, jag skiljs ifrån mina älskade adjektiv och dödar alla darlings jag kan förmå mig att avstå ifrån. Tar bort några sista ”jävla”. Att ha en separat textfil med allt man klippt bort gör en glatt vårdslös och modig med saxen! Dessutom finns det inget som hindrar en från att spara gamla versioner av en text, som är mindre hänsynslöst trimmade. Bortklippt material kan återgå till komposten.  

När texten är genomarbetad skickar jag den till ytterligare några testläsare. Jag sover på den, och  skriver helst något annat medan den ligger till sig. När jag till sist har fått nya ögon efter en månad eller två, hittar jag alltid ett par dumma upprepningar och konsekvensfel som jag rättar till för att slippa skämmas. Det kan möjligen tillkomma ett för mig oväntat nytt slut som skiljer sig från det första, som visade sig vara jättetråkigt, pinsamt, ologiskt och generiskt när det väl blev nedskrivet. Om det handlar om en kortare text händer det att jag översätter den till engelska i det här skedet, vilket både får mig att gå in i den på djupet, och gör den begriplig för min man, som fortfarande jobbar alldeles för mycket för att hinna inställa sig hos SFI.  

Men sen! Sen är texten klar för mig, jag får inte laga sönder den och inte pilla mer. Det tjänar ingenting till att göra fler omskrivningar. Ska texten utvecklas ytterligare (för att någon säger det), behöver jag ta hjälp utifrån. Samtidigt finns det saker som jag inte kan åstadkomma, även om jag får hjälp av någon annan. Jag kan inte påskynda min utveckling hur mycket som helst. För att förändras behöver jag läsa mer och skriva mer, och det tar tid. Det tar hela livet. Jag kan inte vänta in en större klokhet, jag måste skriva mig fram till den. Och skrivandet måste ske i ett nu, jag kan inte konservera tid och känslor i allt för stor utsträckning. De är en färskvara, även om idéer ibland kan jaga en i decennier tills man skrivit klart om dem och de lämnar en ifred.

Varför jag skriver

De olika texttyperna som jag jobbar med kompletterar varandra. Kreativt skrivande låter mig leka och kan vecklas ut hur långt som helst. Tjänsteskrivande och översättning betalar hyran, och lär mig nya saker om olika bägartyper från stenåldern. Med små justeringar gäller allt ovan även det akademiska skrivande som jag har utsatt omgivningen för. Bloggtexterna fångar upp det som inte passar in någon annanstans, och dagboken och drömboken hjälper till att bringa reda i huvudet, och spara allt det där geniala och hysteriskt roliga som andra människor har sagt på olika spritsuddiga fester före millennieskiftet. Allt är som sagt copy, och dokumentalist är man även då man är salongsberusad. Anteckningarna blir bara lite mer svårlästa dagen därpå. Morgonsidorna tränar mig att skriva när och hur som helst, och påminner mig om att jag inte kan producera och redigera samtidigt. De låter mig smyga mig på min egen text, där den står som en aningslöst sörplande zebra vid vattenhålet.

Hur mycket identitetskrycka man än låter sitt skrivande bli, är det värt ännu mer att ingå i det babblande mänskliga kollektivet av andra språkdjur. Och även om jag själv har haft stor glädje av att skriva, är texten som en brustablett: den ligger tyst och väntar i förpackningen tills någon läser den, och först då den verkar i och genom sin läsare, når den sin fulla potential. Då har den släppts ut, och kan i sin tur ge upphov till nya tankar och texter.  

Det som skrivandet i slutändan åstadkommer – för min egen del – är att det låter mig se noga på saker, och leva två gånger: en gång i den verkliga verkligheten, och en gång i texten. Det är ett sätt att tänka, att ordna världen för mig själv och nämna den vid namn. Det är ett sätt att hedra, härja och jubla, och att gnälla på papper så man inte belastar någon annan med första omgången av sina utbrott. Det är ett sätt att minnas bättre, och att fullt ut uppskatta, försöka förstå, och förvalta. Det är alldeles oumbärligt.