Eftersom jag är född under det jättesena sjuttiotalet har jag till största delen missat de filmer som var i ropet på sextio- och sjuttiotalen.
Min filmuppväxt börjar liksom med åttiotalets Schwarzenegger-våg och alla de kassa actionfilmerna som kom då. Om inget sprängdes i en 80-talsfilm var den ”svår”, så var det med det.
På senare år har det känts lite som ett hål i min populärkulturella bildning att jag inte har sett ”klassiska filmer” som typ Singing in the rain, Trollkarlen från Oz, vadsomhelst med Humpert Bågart eller för den delen Sound of Music. Jag har börjat så smått att kika på de här gamlingarna, lite för att slippa undra varför folk alltid börjar heila när man nämner Julie Andrews, och lite för att jag ju kan ha missat något. Eftersom alla tycker att de här produktionerna är så bra så, måste de ju ha något speciellt, eller?
Jag fattar inte hur jag kan resonera så. Lite som med Da Vinci-koden!? Om ALLA gillar det så kommer jag antagligen att hata det. Eftersom ALLA brukar vara ett tvärsnitt av
– mina dummaste arbetskamrater genom åren
– de där som jag aldrig pratade med i min klass
– hon den sura i kassan på Ica och
– din morsa
så är det ofta dumt att följa deras rekommendationer. Då är risken att man blir sittande framför Mamma mia, Fantomen på operan och Rocky horror…
Men jag kommer ifrån ämnet. Sound of Music var det ju. Okej, såhär:
Sound of Music är en film som gjordes i det kritiska skede då man hade uppfunnit technicolor men inte ironi. Och som alla vet är det mycket svårare att acceptera när folk gör bort sig i färg än när de gör det i svartvitt.
Filmen handlar om Julie Andrews, en nunna med väldigt mycket överskottsenergi. Redan här börjar man fatta misstankar. Alla som ser filmen och är yngre än fyrtio år kommer direkt att tro att något är lurt, för så jävla glad som Julie är kan man bara inte vara utan att fuska. Antingen är hon sjuk på något sätt, eller så finns det droger med i bilden, så är det bara.
Idag när alla är förstörda av ironi så KAN man inte längre göra en film där saker är bra utan att de omedelbart kommer att gå åt pipan. Typ, mycket åt pipan. Hade Julie stuckit ut näsan på berget trettio år senare så hade hon inte bara mött svårigheter i form av lite gulliga kärleksbekymmer och stukad pliktkänsla, hon hade fått en motorsåg i huvudet. Eller blivit uppäten av zombies. De enda varelser som idag är lika gulliga som hon på film är Happy Tree Friends, och vi vet ju hur det brukar gå för dem.
Julie får jobb som guvernant åt den rika adelsfamiljen von Trapp, en uppgiven klan av barn i sjömansdräkter anförda av en strakbent patriotisk pappa. Pappan lider av ett slags psykos som gör att han är oförmögen att ha fungerande relationer till sina ungar – den kallas mansideal. Istället har han gjort om sitt hus till en kennel där barnen drillas i nån slags halvmilitär parodi på uppfostran.
Det är meningen att man ska tycka att pappa von Trapp är en apa, men bara i början. Sen ska han bli snäll, fatta att man inte sörjer sin döda fru på bästa sätt genom att alienera sina ungar, och modigt smita från nazisterna för att slippa svika sitt land. Problemet är bara att han själv är filmens äckligaste fascist både i början, mitten OCH slutet. Jag fattar inte alls vad han har emot det förestående Anschluss som han protestsjunger emot. Han skulle funka skitbra i SS-uniform istället för sina löjliga disney-kostymer med gröna sammetsrevärer. Obegripligt.
Hur som helst, har man den allra minsta gnutta nutida genusmedvetande, så är hela filmen som att rulla naken ned för en alpsluttning täckt av glaskross. Julie kommer med kvinnlig ömhet och förståelse och tinar upp alla, och förvandlar det ganska normala (om än betryckta) hushållet till en sjungande, spelande yodel-massaker. Det konstigaste är att hon lyckas få med sig samtliga ungar på sina hyss, det hade varit rimligt om de alla hade varit mellan tre och sju, men att sextonåringen har exakt samma smak och intressen som femåringen bådar inte gott.
Julie och pappa von Trapp blir kära ganska fort, jag hade trott att de skulle dra ut mer på det eftersom filmen ändå är nästan tre timmar lång. Men han går från snål visselpips-apa till charmtroll på fem röda, det räcker med att han sjunger en liten låt och dansar en strakbent folkdans så är hon såld. Kanske inte helt oväntat ändå, med tanke på att hennes enda intresse är grötrimmad Mora Träsk-terapi.
Traditionsenligt bör jag också säga något om filmens hajlajts;
På tredje plats har vi DEN STRAKBENTA FOLKDANSEN! Grevinnan (som av obegripliga skäl velat gifta sig med Gäorrg trots att a) hon själv är rikare än han, b) redan har en adelstitel och c) verkar skita ganska hårt i om han lever eller dör och GARANTERAT inte vill bo på landet i hans dyra hus) tittar på och försöker psyka Julie, vilket lyckas över all förväntan.
På andra plats har vi tonårsdottern Liesls glädeutbrott då hon fått sin första kyss av pojkvännen som är ett litet heilande telegrambud. Återigen ett fall för vården – vem ställer sig med armarna rakt ut från kroppen, ler stelt med knutna händer i ösregnet och vrålpiper ”jeiiiij!” när man har fått hångla?
På första plats (i tävlan om filmens mest intressanta och upplyftande scener) har vi alla stillbilder och flygfoton på österrikiska kyrktorn, klockstaplar, hustak och fasader med berg i bakgrunden, där inte en människa syns till. Kanske är det viktigare än man anar för filmens balans, att man emellanåt tvingas sitta och stirra på en tom vägg i ett par minuter, för att överhuvudtaget orka med Julie Andrews hysteriska utbrott under de återstående timmarna.
Sammantaget undrar jag som vanligt hur den här långsamma (men samtidigt hysteriska!) filmen kan ha blivit en sån hit? Den är sexistisk, töntig, tråkig och full av moralkakor som man varken vill äta upp eller ha kvar. Folk har kriminellt fula kläder, låtarna är sämre än skramlet som körs på mix megapol, och nazisterna får inte vara med förrän i slutet, trots att de kunde ha behövts för att lätta upp stämningen lite. Det enda försonande draget är väl att det råder en viss brist på gulliga djur, det finns några ankor, en groda och en tallkotte men annars är naturen bara en kuliss. Om Julie hade börjat skråla med kinden tryckt mot ett schamponerat Lambi-lamm så hade jag nog tvingats fly för gott.
Ja, så var det med det.