Okej, det här med springning dårå. Det finns fler arter som rör sig i buskarna, och jag hade ju lovat att peka ut dem åt dig…
Amazonen (Putus Perfecta) – Hon Som Jag Aldrig Kommer Att Blifwa, ty hon tycker att det är så jävla roligt att träna och det gör inte jag. Även om jag emellanåt faktiskt varit riktigt sugen på att ge mig ut och mala skogen runt, tror jag inte att jag någonsin på allvar kommer att uppskatta eländet annat än by proxy. Amazonen är däremot i sitt rätta element – hon har tajta funktionskläder och ett perfekt äppelarsle som jag vill döda henne för. Hon far förbi i tjugosju knyck och jag bara VET att hon snart är ikapp David och kommer att hångla med honom, medan jag trampar snett och halkar ner i ett lerigt dike och står täckt av grisblod i min ljusblå promdress medan alla skrattar.
Gubbskelettet (Ossa Mumificata)- Om ni undrar var Charlton Heston tog vägen efter att ha fejkat sin egen död för att slippa de hämmade töntarna i NRA och retirera till sin survivalistbunker, så kan jag meddela att han tränar i Slottsskogen med en armé av kloner. Jamen hur ska man annars förklara de här zombiehorderna av soltorkat läder som gubblullar förbi med klapprande löständer? Det är som att vara förföljd av innehållet i Paracas-textilierna. Varför betalade jag 55 spänn för Zombies, Run! back in the day, när man kan få appen helt gratis, med visuell input som obehaglig bonus?
Postpreggot (Puella Putmaga) – En av mina egna tidigare iterationer. Här är jag, utklädd i vad jag tror är Lara Croft-liknande träningskläder (å gud vad jag skulle vilja ha ett dubbelt axelhölster) men som i själva verket bara är icke-funktionellt mojs som sitter åt på fel ställen. Här är jag, med en oerhört spännande ansiktsfärg som garanterat inte matchar min foundation. Det finns en “frisyr” inblandad i det här också, med ca 6 000 hårnålar för att hålla manen ur vägen, plus ett par gulliga vita snikers för eviga nybörjare som totaltförstör helhetsintrycket av min outfit, och ett löpsteg som säger Min Gud min Gud, vafför haru övergivit mig för?
Latmajan (Muffa Muffintoppii) – En annan av mina iterationer, den där som just insett att hon vuxit ifrån sin tonårsmetabolism och inte kan dricka hur många drinkar som helst utan att behöva sy gladfärgade revärer i sina Cheap Mondays. Jag minns svagt, som i en dröm, hur jag fördömde Cheap Mondays i en annan blogg, i en annan tid, men jag har också ett marginellt tydligare minne av att Latmajan var min egen arttillhörighet innan jag blev ett Postpreggo (se ovan). Dock hann jag bli för gammal och rund för Cheap Mondays redan innan märket existerade.
Den uttråkade donnan (Pyttehundia Extensia Fejkii) – Den här tjejen tränar egentligen inte, men hon vill gärna att du och jag ska tro det, för att inte tala om att hon behöver underlag för sin skryt-tweet om hur hääälit det är att nästan svettas lite. Hon har ett tumstjockt lager med orange underlagskräm, och bär en lättklädd “tränings”variant av de där shabby unchic-paltorna som alla födda efter -88 får sig tilldelade av staten (mysbrallor, ballerinaskor, asymmetrisk syntettopp från BikBok och den obligatoriska plattången) – hon är med andra ord klädd för något helt annat än det hon gör. Allra allra sist har hon tagit på sig sin sura min och sin lilla hund, som säkert går ner flera gram i vikt varenda gång bara av att skräcksvettas i botten på hennes väska.
Nazistparet / Större och Mindre Häcksvärmare (Relatio Motafläsketigrindensis) – Här är två hetsgökar som gör det vi andra inte ids; de har bestämt sig för att fortsätta se bra ut nakna tills de skiljer sig av helt andra skäl. De har ALDRIG matchande kläder för de vet redan om att de befinner sig i riskzonen för hån genom att vara ett par som tränar ihop, men de är inte såna, de skulle aldrig ha likadana träningsoveraller, framför allt inte när de inte tränar. Jag är rätt säker på att de skryter om den andres spänstnivåer för sina respektive bekanta. Och jag är så rädd för dem.
Ja.