Barnteveterror

För dig som har egna ungar är det här antagligen helt irrelevant, så när som på en del igenkänning. ELLER det faktum att du just nu känner ett oerhört sug efter att läxa upp mig för att min unge tillbringar så mycket tid framför teven den här hösten. Kanske har du också ett mindre bi-sug efter att informera om hur mycket DIN unge leker i er fantastiska trädgård, eller att ni i er familj HAR VAAALT att inte ha nån teve alls, i så fall snälla håll käften.

Men för dig som har ungar som är så små att de inte kollar på teve alls än, kommer här en liten daterad varningslapp om vad som kan vara värt att undvika.

Det finns barnnöjen jag älskar, och en del som jag hatar. Särskilt mycket hatar jag tevekanalen Nick Jr. Jag kan de olika dumma programmens signaturmelodier utantill – vissa är så vidriga att man vill skjuta hål i teven som Elvis när de dyker upp. Mest hatar jag Max och Ruby, både på grund av tecknarstilen och innehållet. Två debila kaniner käbblar med bebisröst om huruvida det är fel att leva ett normalt liv (representerat av pojkkaninen) eller om man måste böja sig för kräkframkallande prinsessregler om renlighet och tristess (representerade av den om möjligt ännu vidrigare flickkaninen). Jag vill klösa ögonen ur mig. Jag vill hellre sätta ungarna framför en loop med japansk ålporr, det torde skada dem mindre.

Jag är också äcklad av Bubble guppies, ett hysteriskt och repetitivt program med enfaldiga skämt och bajsnödiga sånger om tandborstning och cowboys etc. Värst är kanske den lilla sången när de ska GÅ UUUUUUT, och alla de fysikvidriga, olösta problemen som uppstår eftersom allting utspelar sig under vattnet. Alla djuren har fiskstjärt, inklusive noshörningen. Men där upphör liksom undervattensgrejen, sen är det palmer och stränder och isberg och tigrar och budbilar och ett jävla cyklop+snorkel på ett av guppy-asen som väl i rimlighetens namn borde ha gälar??

Kom igen Diego är ett ögonsår som egentligen är en spinoff på Dora Utforskaren. Diego är Doras något äldre och tuffare kusin som befinner sig i en marginellt verkligare värld än hon. (Dora traskar runt i en obegriplig soppa av äppelträd, lianer, vulkaner, bananer, gula troll och tjuvräven Swiper, och miljön verkar ändra sig helt efter vad som passar för dagen. Eller så är det klimatförändringarna som kommit ikapp och fuckat upp hela ekosystemet en gång för alla, och skapat talande krabbor, sjungande blommor och grindar med jättemun. Knark, I say!)

Diego bor i djungeln och är ”djurräddare”. Ingen ifrågasätter detta barnarbete, och enligt signaturmelodin ”jobbar han natt och dag” och ”tål tuffa taaaag”, typiska egenskaper som förväntas av en framgångsrik man i den västerländska kulturen, förlåt, i alla kulturer. Det är helt ok för Dora att bara lalla runt och äta blåbär ihop med apan Boots, hon är ju tjej och duger ändå inte till något viktigt. Diego däremot har tuffa tekniska prylar och hamnar aldrig i knipa. När det riktigt ska hända något får han uppbackning av sin syster Alicia, som är den som har körkort och fungerar som nånslax Deus ex Machina, och lustigt nog har en tioårings rörformade kropp trots att hon med tanke på körkortet måste vara minst 16. Fast de verkar bo i nån oklar bananrepublik, så det kanske är lite si och så med trafikkontrollerna där.

En annan riktigt vidrig historia är Fifi och blomsterfröna, med uppskruvade röstlägen och fula åttiotalsfigurer som kanske är gjorda i lera, men helt saknar charmen hos till exempel Pingu, Wallace & Gromit och Fåret Shaun. Fifis signatumelodi är en av de allra värsta, mycket för att man inte riktigt kan höra den svenska sluddriga texten, utan går och gissningsgnolar på olika saker, typ ”lilla blåååmsterknååååpp” som jag äntligen topdownade i köket i morse, efter flera års lidande i ovisshet. Programmet fokuserar mycket på relationer och vänskap, så det är tätt mellan moralkakorna, och det ståtar också med en astronomisk skämskuddepotential eftersom de små gnurglorna ofta har talangtävling och liknande påhitt med tillhörande sånger och uppträdanden.

En riktigt ångestfylld skämskudde är också Nalle Puhs godnattsaga, jag vet faktiskt inte vad programmet heter, men det är så fruktansvärt att jag knappt vågar titta när det pågår. Det är stillbilder ur en Puh-bok, och en strykful irriterande amerikan i khakiskjorta (han är DUBBAD! Till SVENSKA!!) läser sagan högt medan bilderna färgläggs. Sen är det godnatt och alla ska sova, förhoppningsvis inklusive snorungarna i publiken på andra sidan tv-rutan, och han sjunger en liten sång om att ”björnen är trygg och glad, yeah yeah…” och jag klöser efter en ryttarpistol som inte finns där för att skjuta mig en kula för pannan…

Tiny toons och gamla toons också för den delen går inte att titta på annat än som forskningsunderlag och ren kuriosa idag, jävla etikhavererad trettiotalsskit med ”hispigt fruntimmer” och ”lustigt blackface” som återkommande bifigurer. Jag fattar inte att det fortfarande sänds, dog inte den mest uppenbara rasist/sexist/slapstickhumorn nån gång på sjuttiotalet för att ersättas med det som tydligen utnämnts till Det Roligaste Som Finns i nån omröstning som jag måste ha sovit tvärs igenom, nämligen sitcoms uppbyggda kring det faktum att en värdelös, gravt överviktig och lat man har gift sig med en snygg kapabel kvinna, och sitter och bjäbbar åt henne i en soffa i vardagsrummet medan hon överkompenserar för hans strategiska totalinkompetens?

Men det finns ljuspunkter. När ingen ser, sitter jag ensam och kollar på Dinosaurietåget, kanske mest på grund av den otroligt roliga signaturmelodin som jag typ vill lyssna på nästa gång jag går på klubb. ”Det får bliiiiiiiiih – DINOSAURITÅÅÅÅÅÅG!”

Pingu går inte på någon av kanalerna vad jag vet, men intar ändå en särställning i hushållet. Bloggaren ”Ketchupmamman” hade inte fel när hon beskrev Pingu som ”en magisk pingvin”, för programmet kan användas (och överutnyttjas) som ett slags hypnotisk drog som håller ungen paralyserad i nittiominutersintervall utan att vare sig bilresor, blöjbyten, telefonsamtal eller vilopauser ifrågasätts. Man kan också äta framför Pingu om maten inte går ner, och en gråtattack under uppsegling kan avstyras genom att man bara frågar ”Vill du se Pingu?”

Hittills har mina barn nog aldrig tackat nej till Pingu, och sedan den välsignade dag då de fattade hur man håller i en iPhone utan att touchscreenen löper amok (och insåg att man inte ska trycka på den stora runda knappen hela tiden) så har de också varit kapabla att roa sig själva – så länge att man själv undgår att bli vansinnig OCH hinner gå på toa OCH fylla diskmaskinen OCH ringa försäkringskassan. Det är många roliga detaljer också, som t ex att pingvinerna tvångsmässigt säger ”Ammerikaani” när de undrar över något – en liten europeisk känga åt kulturimperialismens tvångströja…

Ja, det var det. Nu vet du.

Leave a Comment

Your email address will not be published. Required fields are marked *