Snabbare! Löpararter #1

Som ett led i det totala kriget mot kroppen är det emellanåt smörknivsmetoden som gäller – att smeta ut kroppsfettet så tunt som möjligt längs vägarna i Slottsskogen, med hjälp av gympadojor istället för kniv i eneträ. Det senare hade kanske också varit ett alternativ, men jag är inte riktigt så desperat.

Som vanligt när jag engagerar mig i ett samhälleligt fenomen händer en av två saker på det sociala planet; antingen konstaterar jag att nischen befolkas av galningar och att jag är nästan ensam där (man drager därefter sina egna slutsatser) eller så bländas jag av en myllrande hop utövare och får torgskräck och panikar lite och skyddar mig genom att bestämma att det är en dålig pöbelhobby och att jag borde förakta den. Men när det gäller träning går det inte att titta bort. Jag måste inordna mig i systemet. *Ljudet av pisksnärt här.*

Det är schiiiitmycket folk som springer i Slottsskogen. Efterhand kan man urskilja ett mönster – eller en viss biologisk mångfald om man så vill. Jag har hittills kartlagt följande två arter;

Träbocken (Tråkmånsis Tråkmånsis) – den absolut vanligaste arten. Jag hinner knappt se honom när han susar förbi, trots hans självlysande funktionsplagg, men jag har ett fördomsfilter i hjärnan som fyller i allt jag missar. Det här är en kille som på allvar är intresserad av konditionssporter och som är i förbluffande god form trots att han är en bit över 50. Han och jag har lika mycket gemensamt som en delfin och en telefonväxel. Vi kommer aldrig att förstå varandra och om vi var tvungna att interagera skulle jag förvandlas till cement inifrån och dö. Det är honom jag oroar mig över att tvingas stå och torrtjata med när min avkomma emellanåt deltar i olika barnaktiviteter där andra föräldrar är närvarande – straffet för mitt humanioraposerande och subkulturella koketteri. 

Löparhunken (Virilis traceurii) – alltid svarta kläder, lite löst sittande brallor, inte för gymmad men inte för mesig heller, nån smygalternativ frisyr och ett löpsteg som tyder på att det inte är varvtider som rör sig i huvudet på honom (ja, jag läser in en hel del här…) utan kanske zombies, ballistik eller Cthulhu. Jag kisar när han springer förbi och tänker att det är David Belle som jobbar lite på sin parkourkondis, och om jag bara anstränger mig så jävla mycket jag kan, så kanske, kanske kommer vi att kunna sprinta över hustaken tillsammans när jag har blivit snabbare och bättre and all the world has changed, David och jag. Det är typ det här som är min främsta motivation överhuvudtaget, det där motljushånglet med honom.

Övriga arter som drabbats av min oönskade uppmärksamhet är Amazonen, Gubbskelettet, Postpreggot, Ms Muffin Top, Den uttråkade donnan och Fascistparet – avvakta vidare artbeskrivningar i kommande inlägg.

Leave a Comment

Your email address will not be published. Required fields are marked *