…och varför lärde de aldrig ut någon relevant hemkunskap till de puckade ligisterna i högstadiet? Vår lärare var ett mosslik i hemsydda kläder av nålfilt, men inte ens hon kan väl ha trott att det gick att rädda idioterna genom att lära dem att laga fisk i folie och uttolka tvättsymboler på korrekt vis? Varför fick de inte lära sig hur man plankar på bussen, hur man enklast förfärdigar en Secret Agent, hur man fyller i soc-blanketter? De tio enklaste partytricken med en butterfly?
…och vi andra? Vi fick inte heller lära oss något vettigt på de där lektionerna. Inga överlevnadskunskaper, typ steka pannkakor och bråka med myndigheter. Allt sånt fick man lära sig sen, på egen hand. I och för sig växte vi ju upp i – och rustades för – ett samhälle som fortfarande i praktiken befann sig bakom järnridån. Hade de kunnat förutse e-legitimationen 1991 hade de kanske sagt nåt om det. Men nu är det som det är, inget stöd i de viktiga ekonomiska beslut man tvingas ta: köpa en tavla av Jens Heimdahl (5000:-, plus ram)? Eller lasra fittan för att få den perfekta bikinilinjen (1.800:-, utan ram)?
…och vad gör man egentligen i Vertigos monter när man är så starstruck att man inte kan fungera? Det var längesen jag hade svårt för att prata med pojkar, men i det här fallet har jag inget att säga, jag bara betalar årets böcker och roterar 180 grader på klacken i mina egna kroppsvätskor för att gå därifrån och hyperventilera bakom ett hörn. Cunnu!!
…the UnderPec, samma fenomen som the UnderBoob, (i det senare fallet; när man ser cleavage undertill för att tröjan är så kort; förekommer i princip endast på vår barndoms Samantha Fox-affischer – sönderklippt linne, teoretiskt närvarande jeansshorts) – modet är daterat och fast i ett sammanhang, och så tror vi att åtminstone kroppen är tidlös och oberoende, men det är den inte heller, så det så.
…och i fallet öde ö, skulle man föredra ett dream team med folk som faktiskt kunde sina saker och skulle kunna skapa en dräglig tillvaro [typ en läkare, en timmerman, en fiskare, en överlevnadsexpert, en botaniker och en mäklare som man kan döda och äta upp redan första kvällen för att fira sitt nya oberoende], men som garanterat skulle börja bråka och intrigera och vara skitjobbiga resten av livet? Eller vore det bättre att bara spolas upp på stranden i sällskap med Henry Cavill och sen svälta ihjäl ungefär samtidigt som man lyckades knulla sig till döds, glömsk av att man blir både uppäten av myggor och hånad av lemurer under tiden?
…och hur kommer det sig att all förment akademisk kunskap man släpar på bara är ett slags pseudokulturell pyttipanna i skallen? Eller är det bara jag? Var jag så jävla ouppmärksam? Varför sa ingen nåt innan det var för sent? Det verkar ju bara vara enbart fragment, sån där skit som man erinrar sig för att skrämmas på krogen, jag minns väl för fan inte vem det var som ”uppemot himmelen såg, den med glimmande stjärnor beströdda” (men notera att jag gjort om ordalydelsen för att få den att passa in i metern och meningen!) Jag lider av en upprörande brist på latinska könsglosor! Hur långt klarar man sig med cunnu, allvarligt talat? Och vad har man för nytta av de vanliga citaten som inte behandlar något som man själv konfronteras med på daglig basis? Blev man egentligen nörd för att ha nån glädje av sina idiotiska punktkunskaper?
…hon den döva bruden som tränade MMA, hur fan gjorde hon för att höra fienden om någon smög sig på henne utomhus en regnig natt? Jag ser liksom inte att hon var den typen som lät sig överraskas. Han den där jävelen med gympaskor som bara materialiserades bakom mig igår när det regnade så förbannat, honom hörde jag inte förrän han var alldeles inpå mig och skrämde skiten ur mig, bara för att jag hade dragit upp luvan på min parka som är typ som en hoppborg fast den är ett plagg. Där går man och tror att man är en ninja, alternativt har man drömt ihop en massa nya xp i parkour (igen), och så blir man överraskad av nåt jävla as som inte ens fattar att han skräms. Skäms! Hunden borde ha varnat mig. Det är en alldeles för mesig hund, fast den är stor.
Här är min hållplats. Ursäkta mig, nu ska jag av.