Jag vet inte hur du har det med dina settings, men om jag går in under Inställningar i det här MMORPGt som är mitt liv (och som emellanåt bara är en jävligt obehaglig version av tetris) så har jag flera olika grundlägen att slå av eller på. En del av dem är mer beprövade än andra. En del törs jag inte röra.
Och bara som ett exempel på utbudet av sådana Inställningar, som borde gå att medicinera emot:
Effektivitetsläget – den robotliknande, energislukande komaproxyn som får en att vakna upp fem timmar senare och konstatera att lägenheten är städad och att allt i kalendern är avbockat. Jag vet inte vem som sköter det här, det känns inte som om det är jag – allt jag ser av skiten är att jag själv har svårt att stänga av och ”komma ner” efteråt, och maken skriker åt mig att gå och sätta mig i soffan och förhelvete släppa disktrasan för nu är klockan 00.35 och, ja, det finns en avgrund av motargument här, not touching that just now.
Carpe diem, motherfuckerläget – panikkänslan som infinner sig när man inser att NUNUNU står jag här och glor när historia skapas, jag måste komma ihåg det här, fan vad härligt vi har det just nu, skynda njuta! Var det det här vi satt på flyget i arton timmar för att nå? Var det det här jag just betalade en månadslön för? Är det detta som jag har förberett i ett halvår (eller väntat hela livet på) och som kommer att vara över imorgon? Varför har ingen sagt något?!
Gravfältsläget – när man har hamnat på nån öde vacker plats och tvingar sig att låta bli telefonen i flera minuter, och först har trååååkigt, men sen trögt slinker in i något slags jaha-läge som måste ha varit default för alla uttråkade pigor på fäbodvallen, och förresten alla andra människor i världshistorien som levde innan det fanns xbox. (Varför har jag aldrig sett nån Leonardo-skiss på den?) Det här läget är grymt underskattat och bildar kärnan i den uttråkning som är grunden till all kreativitet. Vi hade inte haft vare sig eld, hjul eller piggelin om det inte hade varit så förbanname trist att sitta och glo på grottväggen och vänta på bättre väder.
Självhatarläget – den vrenskande ormen i magen som säger att du är en apa, och du vet om det, och du säger inte emot för du vet att det är sant och du förtjänar det. Det här läget slår på sig självt lite nu och då, inte sällan i form av dagenefter-ångest, och kan få en att klösa lakanen i strimlor – på det dåliga sättet. Och i en sekund glömmer man att incelsnubbarna har Problem, inte Rätt.
Straffläget – när man lutar sig tillbaka på sitt fula kollektivtrafiksäte på väg därifrån, efteråt, och polerar sitt hat tills man kan spegla sig i det. De där tre minuterna när man faktiskt på allvar funderar över vad man kan komma undan med, och vad som är straffbart och hur mycket, och vore det inte värt det ändå? Min favoritvanföreställning är nog ”Det vore lätt värt ett par år på kåken för att få se den här personen brinna upp, och det vore helt optat att sitta inne för att få tid att skriva…”
Jag är så pyntad att jag inte kan röra mig-läget – ett relativt könsbundet läge som är kortvarigt, onödigt och högst ljuvligt, men efter tre drinkar har man glömt millimeterprecisionen på damernas och målar truten på gehör. Häpp! Det här läget slår inte sällan över i Parkour-mode (som jag normalt sett inte vågar röra förrän på fyllan, men då har jag helt plötsligt en massa inbillade skills), som till sist mynnar ut i FuckMeOrFightMe-mode, ja, du vet ju själv.
Allt hade varit lugnt om man hade haft ensamrätt till kontrollerna. Men tillvaron vill också ha ett ord med i laget och slå av och på saker fast man inte har bett om det. Det ska jävlas med väderkontrollerna. Inställningarna hänger sig i Murphyläge, så att allt går år helvete. Det finns kumulativa effekter som typ Ekonomiskt Skitläge, där eländet alltid kommer i klump. Och ännu värre:
Alltemellanåt måste man också kämpa mot tillvarons svårförklarliga drift att slå på Odelali-läget. Eftersom det ändå aldrig blir som man tänkt sig, måste man passa sig jäääävligt noga för att tro på skiten när rosafiltret uppträder. Jag är helt med på noterna så länge allt går åt helvete, men när spelmotorn börjar spinna som en stor, flinande Cheshirekatt och karda med tassarna, går mitt larm igång. Jag tror inte på det. Jag dansar inte. Jag är för rädd att bli besviken. Jag har sett filmerna. Man vill ha det, men man törs inte släppa in skiten.
Ja.