GLÖM DET ALDRIG: Rägnäg Lothbråck och hans merry men har inte ensamt tjingåpax på Valhalla-lallandet. Dagens härdsmälta är min reträtt ur ännu en Aj lav mah Swedish Heritage-grupp på FB, där jag oklokt gått med för att på ”vissa personers” (Rickards) inrådan få grepp om dagsläget.
Parallellt med alla grupper för DNA-inkontinenta murikaner finns en annan typ av fb-kluster, som mest verkar bestå av lite äldre personer / gamlingar som vill lära sig baka päpäkackama, och inte rusa runt som broilers med DavyKrocketmössa i syfte att invadera Kålleseum.
Droppen som fick mitt vegvisir-glödritade dryckeshorn att rinna över var en lång tråd kring ämnet ”Betyder era efternamn nåt?” Jag vill svara JA: de allra flesta namn betyder något – Tarantino har visserligen hävdat att ”We’re muricans, our names don’t mean shit…” men jag kan inte instämma där.
Nu sitter här jättemånga förmodade svenskättlingar och försöker klura ut vad de heter. Läser man tråden början man snart undra om inte de svenska emigrationsvågorna i själva verket var ett förtäckt sätt att lura bort de dummaste hästarna från den jord som det fortfarande gick att pressa några sura potätknölar ur, snarare än den brain drain av företagsamma nybyggare som vi lurats att tro på.
Om man är så passionerat intresserad av sin släkt och sitt ursprung, varför tar man inte en tio sekunders paus för att helt enkelt googleöversätta sitt namn tillbaka till svenska? Tillåme facebooks egen skitdåliga maskinöversättningsknapp ”show translation” hade antagligen funkat. Det är ju på en helt annan nivå än ”do your own C0vid research” som ingen av de här entusiasterna verkar dra sig för att rekommendera. Vilken spännande tillvaro, att INTE goggla fast det är gratis och går absolut jetefort?
Men murikanerna fortsätter hellre att klura i ovisshet på sina ursprung. Arton kommentarer i tråden förklarar hjälpsamt principen bakom son-namnen. Den nittonde kommentaren från Mr. Hydrocephalus Johnson lyder trots detta ”I don’t know”. Sen kommer ”vissa personer” (Rickard) in som en barmhärtig samarit och förklarar tålmodigt för åttioen totala främlingar i Arkansas att de heter Rövkvist på det gamla folkmålet, och att de också är ok.
”My family name is an ancient military honour!” Nej, vännen, din farfars morfarpappa hette Bom av helt andra orsaker. Om man är så kåt på sitt ursprung, varför tar man inte reda på basfakta i stället för att dikta upp en helt påhittad baktid som aldrig har funnits? Det är ju inte som att det inte finns äcklig mat att återskapa, som folk faktiskt åt? Ask me how I know!! Men nej, i stället jobbar tanterna med att uppfinna nya lufserecept och pnäberkägkorvar. Som viskleken, fast med mat.
Läsa på skärmen är också svårt. Det där med att kolla vilka bokstäver som faktiskt ingår i ett ord – har man inga dokumenterade svårigheter att göra det, måste ju omvärlden undra. Jag misstänker att det usla murikanska skolsystemet i kombination med att aldrig behöva lyssna på eller använda ett annat språk har gjort sitt, eller så är Swädofilerna så upptagna med att bena ut there – their – they’re-problematiken att de aldrig tagit sig förbi den och fortsatt mot nya hinder.
Med jämna mellanrum ploppar det också upp oskattbara FYND med svajig svensk anknytning i gruppen. Grejer som folk har hittat och ska ställa på prajd of plejs till nästa yüul. När man har sett några av deras bemålade kaffepannor och skeva korsstygnstomtar blir man sugen på att be dem komma hit med ett par tomma resväskor, och tillbringa två minuter på valfri rödakorset-loppis (eller bara företaga en nedstigning i containern utanför), så kommer de att ha tillgodosett en livstidsförbrukning av slokande pyssel från olika gruppboenden med garanterat svensk anknytning.
Kanske kan man bara klistra ett par frimärken på själva containern och skicka över den till de rotlösa vettvillingarna i Minnesoutah? SKÄL!